Jag har inte fått mitt liv serverat på ett silverfat!

Det finns vissa människor som fått sitt liv serverat på ett silverfat. Men jag är inte en av dem. Jag har verkligen fått kämpa för varenda sak i mitt liv som jag varit med om. Ingenting är självklart för mej och har aldrig varit. Min pappa är missbrukare och det är så väldigt lätt att se hans anhöriga som likadana. Och det har jag fått vara med om många gånger i mitt liv. Så var det även midsommarafton 03 när min pappa sköt en annan människa och var på första sidan på både aftonbladet och expressen. I en liten kommun som denna vet alla vem är. Alla känner apan men apan känner ingen. De blickar och de tysta orden sa mer än tusen ord tillsammans, tisslandet när man gick ut. Allt sådan var hemskt.. För ingen brydde sej egentligen om att jag var en människa med känslor. Det enda de brydde sej om var att jag var dotter till en missbrukare och dessutom en kriminell sådan.

Det är väldigt svårt att inte bli dömd i ett samhälle som detta. Och det spelar egentligen ingen roll vad man gör för att visa andra människor att jag är inte som min pappa. Jag har valt en helt annan väg i mitt liv än vad han har gjort, även om hans liv berör mej på ett helt annat sätt än vad det gör för andra. För jag är ju hans dotter. Vad jag menar är att jag aldrig fått något serverat i mitt liv. Och min bakgrund som jag har, har jag egentligen inte gjort själv. För hur mycket jag än försöker visa världen att jag är annorlunda. Jag är annorlunda, jag är inte som min pappa. Så kommer jag alltid att få leva med att andra människor dömer mej utifrån hur min pappa lever sitt liv. Och då kommer frågan, från någon som tror sej vara mer än mej.. -Går du på droger?-

Jag är van, även om man inte ska vänja sej vid en sån sak är jag van. Jag är van att andra tror att jag är likadan som min pappa. Att sådant ligger i generna och att jag kommer att bli likadan som honom. Det människor glömmer bort på vägen är att jag är en egen individ och med ett eget liv, och framför allt.. En människa med känslor. Jag har inte haft det så lätt i min uppväxt, men för det är det inget som sagt att jag idag försöker leva ett så normalt liv som möjligt, fast med många jobbiga minnen.

Minnen med fyllor blandat med blåtiror, bråk och tårar. Jag bär på minnen som är tunga, vissa minnen är klara och bearbetade men för den sakens skull inte ute ur mitt huvud eller ute ur mitt hjärta. Vissa saker gör fortfarande ont, medans andra saker känns lättare. Just för stunden, beronde på vilken humör man är på. Men jag ska lova, att jag aldrig fått något i hela mitt liv serverat på ett silverfat och kanske därför som jag bär på en egenskap som många andra saknar och det är just empati för andra människor. Och det är en egenskap som jag inte skulle vilja vara utan, det är en egenskap som jag är stolt över, även om det känns som jag har så mycket empati så jag till och med kan ge bort lite till andra människor som saknar det. Oavsett min bakgrund eller hur mitt liv ser ut så har jag aldrig rört en drog och jag kommer aldrig göra det heller. För jag har sett vad ett missbruk gör med en annan människa på väldigt nära håll. Det dödade min pappa, för idag är han inte likadan som han en gång har varit. Och oavsett hur min bakgrund ser ut eller om jag inte valt rätt val när jag stått inför ett sådant så har jag alltid försökt, försökt att få ett så normalt liv som möjligt även om jag redan är dömd!

”Går du på droger”?

Mötet med socialen var väll okej. De saker som jag ville ta upp skulle vi ta upp nästa vecka för att familjepedagogen hade haft möten i 2 dagar och hon hade inte fått tag på henne. När vi sitter där kommer vi även in på hotet från galningen. Och jag skulle beskriva vem han var och vad för sorts människa han var eftersom hon inte visste vem han var. Och när jag sitter där och prata om min rädsla på kvällarna och att jag har svårt att sova frågar hon..

– Du är lite röd i ögonen, går du på droger?

Man brukar bli röd i ögonen om man är tårögd, den frågan kunde ju inte kommit mer opassande. Jag som är en sån drogmotståndare och det var första gången som jag fick den frågan. Precis i samband med galningen och när jag talar om att jag och pappa har brutit kontakten för att missbruket betyder mer, frågar hon mej om jag går på droger. Speciellt när hon ser mej sitta med tårar i ögonen. Ibland undrar jag om alla som har mer makt än andra är okänsliga. Nu ska man inte dra alla över samma sträck. Men vad är det som gör att de blir såna och att de inte har det minsta förståelser för att andra kan ha det svårt.

Min mammas reaktion blev..-Hon är ju inte klok, hon kränker dej. Men jag har nog inte hunnit smälta det än. Jag har nog inte hunnit förstå att faktiskt frågade mej om jag gick på droger. När man går på droger har man ju inga känslor och man blir avskärmad, hade jag gått på droger hade jag ju knappast suttit och öppnat min inre och visat tårar. Ibland hatar jag mej själv för att jag blir så sårbar, att jag låter andra se min sårbarhet..

Göta kanal 2 (2006)

Göta kanal 2 var en film som jag inte sett fram i mot så där jättemycket att se. Jag minns knappt ettan eftersom jag inte var så gammal när jag såg den och därför blir 2:an inte så speciell för mej. Men jag gillade ändå filmen, det fanns vissa bitar i filmen som var riktigt roliga faktiskt. Och jag ångrar inte att jag tog beslutet att se den. Den var underhållande och rolig och det hände roliga saker i den hela tiden.

Handling: Det handlar om ett tv-bolag som ska skapa bra tv genom att låta 2 båtar tävla längs hela göta kanal. Och familjen andersson är en av de tävlande. Båten som de ska tävla med ska ha utmättning av kronofogden så att de under resans gång med kommer att bli jagade av kronofogden som försöker ta båten ifrån dem. Filmen är underhållande även om det inte räcker fram till en kanon bra komedi. Men den är ändå värd att titta på tycker jag.

Betyg: 3 av 5

Andra bloggar om: Film, recension, göta kanal 2, båtar,

-Grannen från helvetet-

Nu har grannen från helvetet fått 6 månaders fängelse, domaren tröttnade och kallade henne för grannen från helvetet. Damen ifråga är 81 år gammal och har hållt på att trakassera sina grannar i 10 års tid. Allt från skällsord till att slåss med käppen. Hon har bland annat ramma familjen ur vägen med sin bil, hon har försökt preja dem av vägen, hon har kallat mamman i familjen för luder och vid ett tillfället så kröp hon runt på alla fyra och ritade en cirkel runt familjens bil medans mamman i familjen satt i bilen. De anmälde och anmälde men ingenting hjälpte. Tills nu.. Nu åker hon i fängelse.

Man hör ganska ofta om ”skräckgrannar”, men denna tog nog priset. Jag tänker mej på hennes höga ålder och att hon bara orkar hålla på. Men hon beskrivs som aggressiv som en pitbull och utrustad med ett osedvanligt rått ordförråd. Samt att hon bär käpp! Mannen i familjen som blivit utsatt avslutar med orden.- Hoppas ingen behöver dela cell med henne. Gud hjälpe oss när hon kommer tillbaka.

Och det kan man ju förstå, frågan är ju bara om hon lugnar ner sej i fängelset eller om hon blir värre, mer bittrare och mer argare än tidigare! Om hon är pigg med kanske det är lönlöst att vänta på att hon ska trilla av pinnen innan de får lugn och ro. Nu kan de iallafall sova lungt ett halvår.

Andra bloggar om: Grannar, osämja, bråk,

 

Socialmöte kl 14.00.

Jag är en anning nervös. Jag ska på socialmöte idag kl 14.00 och det är så mycket saker som vi ska prata om som är viktiga för mej. Tex att de får prata med hyresvärden nu och dra in på familjepedagogen som varit här en gång i veckan i ett halvår. Att de faktiskt får prata med hyresvärden att han gör iordning lägenheten nu. För det är inte för mycket begärt att han fixar detta nu. Viktigast tycker jag är att de dra in på familjepedagogen. När jag pratade med henne på telefon igår så sa jag bland annat att jag tyckte vi skulle prata om det. Hon frågade varför jag ville dra ner på det, och jag svarade för att det är fruktansvärt jobbigt att ha någon som kommer en gång i veckan. Men hon menade ju på att jag har ju inget jobb så, så jobbigt kan det ju inte vara.

Men så bara för jag inte har nått jobb behöver jag inte ha någon värdighet heller då eller? Jag tror fraktiskt inte att de kan göra såhär längre, det har gått ett halvår. Och nu borde jag inte behöva ha det mer. Iallafall inte en gång i veckan.. Jag tycker de kan ändra det till varanan vecka. Men jag är nervös och hoppas att det går bra idag nu, jag har inte varit där på 2 månader och nu ska dessutom få en ny igen.

-Suck- 

Utmaning – Kroppen!

CarolAngel har en utmaningen som alla får hoppa på om de vill och jag har inget bättre för mej så jag hoppar på den, gör du som mej om du vill.

Vad tycker du om din kropp? – Jag var väldigt nöjd med min kropp innan jag fick barn, men tror man sällan kan vara nöjd med sin kropp efteråt utan mer får acceptera att det syns att man fött 2 barn.

Om du skulle förändra en sak på din kropp, vad skulle det vara och hur skulle du förändra det? – Jag skulle vilja ha en mindre höft, för min höft har alltid varit för stor tycker jag.

Vad är du mest nöjd med på din kropp? – Jag är mest nöjd med mitt ansikte, Sedan kroppen kan man ju byta ut för där finns det inget som jag skulle vilja behålla.

Vad är du mest missnöjd med på din kropp? – OJJ, Allt? Nej men iallafall magen, rumpan och höfterna.

Vems kropp i kändisvärlden skulle du vilja ha? – Hmm jättesvårt, men det finns säkert mångas kroppar som jag skulle vilja ha.

Andra bloggar om: Utmaning, vikt, kropp, utseende,

Nya Vägar..

”Det är den som går vilse som finner de nya vägarna.”