Archive for the ‘Alkoholism’ Category

h1

Pappa & hoppet!

juli 21, 2009

För ett tag sen kom pappa tillbaka med svansen mellan benen och förstod att han betett sej väldigt illa. Han förstod säkert också att jag under dessa 9 månader som vi inte hade någon kontakt hade ändrat på vissa saker. Ingen mer hjälp på samma sätt, ingenting var likadant längre. Det handlar om att han själv måste vakna och det kunde ingen hjälpa honom med, det kunde bara han själv hjälpa han med. I samma veva som han kom med svansen mellan benen hem till mej valde han att flytta och att lämna den kärring som så länge har styrt honom. Jag trodde lika lite på det då som alla andra gånger vi gått igenom den resa. Men något säger mej att det är annorlunda denna gången. Han har inte svarat i telefonen när hon ringt på en månad nu och så här har han aldrig gjort tidigare. Hela förra veckan var han här nykter och hjälpte mej med tvätten. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Han bestämde sej för att vakna och inse att hans liv höll på att rasa. Om jag tror på honom? -Är fortfarande för tidigt för att avgöra. Jag vågar inte längre hoppas, men såhär långt har han aldrig tidigare kommit. Även fast han blir nerringd och smsen haglar som sitter han bara och tittar på telefonen.

Jag har alltid sett min pappa som svag. Men just nu är han starkare än pippi. Klarar han detta är han stark och viljan är kunna leva ett normalt liv har återfunnit sej. Men än… vågar jag inte hoppas… För första gången på 10 år pratar han och jag samma språk.. Även om han faller igen.. Kommer jag aldrig att glömma denna veckan.. Den har gett mej så otroligt mycket..

27527_M

h1

Kan inte förstå!

april 8, 2009

Jag tror det hade varit lättare att accepterar det om man hade förstått. Jag har väldigt svårt mellan varven att förstå hur ens barn kan vara så oviktiga så att man inte sväljer stoltheten och ber om ursäkt efter så lång tid som ett helt halvår. Jag tänker inte så ofta på det längre, men ibland kommer tankarna tillbaka. Jag vill tro att han bry sej och att det är alkoholen som gjort valet åt honom. Och kanske det är lättare att välja att inte ha kontakt för sin egen del. Men han är pappa. Och en pappa borde ha mer vett och mer samvete än att behandla sina barn på det sättet. Man är inte skyldig att älska sina föräldrar, men föräldrarna är skyldiga att älska sina barn tycker jag. Om jag hade gjort fel och behandlat han illa hade jag förstått. Men jag har svårt att förstå hur man kan välja att strunta i sina barn.

Jag är grymt besviken på det sättet han valt att hantera denna situationen med. Jag är grymt besviken på honom för jag trodde mer om honom. Han är ju trots allt min pappa. Klart man har höga tankar om sin pappa även om han inte gjort något på över 10 år för att förtjäna höga tankar om honom. Jag förstår att det kanske gått för långt för pappa och att han har tappat hoppet om att leva ett normalt liv. Men även om det gått för långt så är det inget som säger att man får behandla andra människor som skiten under ens skor för det. Och ännu mindre sina barn tycker jag.

Men ur allt detta har jag lärt mej något, något som jag egentligen lärde mej för länge sedan. Att jag kommer aldrig att låta mina barn få växa upp så el behandla dem på det sättet.

154665rzly2vs6sb

h1

Han gör sej osams med alla.

januari 12, 2009

Genom hela historien med pappa så har min faster stått vid sidan av mej och inte vikt en tum. Är det någon som verkligen stöttat mej är det hon. Hon och jag är så lika känslomässigt, det där med att ha dåligt samvete till alla människor fast man inte ska ha det. Det kommer från henne, hon bröt kontakten med pappa redan 2005 när han kom ut från fängelset. Även om det varit tufft för henne att göra det tror jag att hon i långa loppet har mått bättre av att ha honom på håll. Hon har inte hört ett ord från honom på fyra år, förrens i helgen. Då trillade det in en massa hot och elaka ord från honom på hennes mobil. Han undrade om hon raderat honom ur sitt liv bland annat, bad henne dra åt helvete och kallade henne en massa saker.

Jag måste säga att jag blir faktiskt inte klok på honom, vill han verkligen sitta i sin lägenhet själv med bara sin skata om dagarna. Vill han göra sej osams med hela släkten och absolut inte ha en enda människa kvar. Den enda som finns där för honom nu är min syster, men frågan är ju hur länge hon orkar. Jag tog hand om min egen pappa i 29 år, sen var det stopp. Sen förstod jag att det var aldrig jag som skulle ta hand om honom, det var han som skulle ta hand om mej. Jag blev självständigt och en smula, kanske inte en smula utan en hel brödkaka hårdare. Jag lärde mej att ingen skulle någonsin mer få sätta sej på mej. Ingen skulle någonsin mer får göra mej illa. Och i och med att jag lärde mej det kunde jag sätta ner foten och säga -Ingen mer skit!

En punkt som min syster mer kommer att komma till. Och då är han helt ensam, så jag förstår inte varför han inte är rädd om det han har och försöker att be människor som han sårar/sårat om ursäkt istället. Men hur det än är, även om han inte finns i mitt liv längre.. Älskar jag ju honom. Han gör sej själv mest illa tror jag.

77401d0t47txj7f

h1

Första julen utan pappa!

december 29, 2008

Det var som sagt min första julhelg på 29 år utan min pappa. Han hade köpt julklappar till barnen för första gången på 8 år som han lämnade genom min syster. Varför han valde att ge barnen julklappar detta året finns det nog bara två anledningar till, antingen var det för att ge mej dåligt samvete, eller var det för att döva sitt eget dåliga samvete. Och vilket av dem det är får vi nog aldrig reda på. 

I början när jag bröt kontakten med honom var det jättejobbigt, men ju längre tiden går ju lättare blir det. Det blir dessutom mycket lättare när jag får höra all skit han snackar genom min syster. Då känns det mer som att jag inte ångrar mitt val. Han hade ju fortfarande ett val, att dra tillbaka sin falska anmälan. Men tydligen lät han bli att dra tillbaka den. Bara det säger ganska mycket om hans tillstånd.

Min äldsta dotter blev grymt ledsen och saknade sin morfar dagen efter julafton. Det var ju för att hon blev påmind om honom genom julklappen. Men jag tyckte inte barnen ska behöva lida för någon de vuxna inte kan komma överens om så jag lät henne ringa. Men det slutade med storgråt eftersom pappas kärring stod i bakgrunden och gapade fula ord till min 8 åriga dotter. Så nu får hon inte heller ringa honom, men det verkar som om det inte heller bekommer honom. Varför ge julklappar för att sedan bete sej som ett fruktansvärt svin? Jag förstår inte alls hur de tänker.

Och det ger mej ännu mer bekräftelse om att jag valt rätt, att jag gjorde rätt som bröt med honom. För er som vill läsa hur allt började kan läsa här & här!

58383t149311lgb

h1

Har blivit förhörd av polisen nu..

november 22, 2008

Igår jobbade jag hela dagen och kvällen. Men på något sätt är det ganska skönt för då slipper jag tänka i alla möjliga olika former varför pappa är sån här och vad någonstans det gick fel i hans liv och, tex vart han tappade all moral för vad man får göra och inte göra. I onsdags fick jag avlägga mitt förhör hur den kvällen för 3 veckor sedan gick till egentligen. Även om jag inte har något att dölja kan ni kanske själva förstå hur sjukt nervös jag var eftersom de gånger jag haft med polisen att göra går att räkna på en hand. Och det är min egen pappa som sätter mej i den situationen, men för honom är det nog inte ett dugg jobbigt eftersom han största hobby är att dricka sej full och ringa polisen. Trodde nog aldrig skulle säga så, men jag är en anning bitter.

Samtidigt så har jag så många tankar kring detta att jag inte blir klok. Jag har förlåtit och ställt upp på pappa ända sen jag var gammal nog att ta hand om mej själv. Jag har alltid försökt se att det är alkoholen som talat och som handlat. Men nu känns det mer som.. Kan han verkligen skylla på det jämt. Han är över 55 år och kanske det nu är dags att han får förstå att man inte kan göra hur man vill. Att man alltid i grunden väljer sina handlingar själv. Att man inte alltid kan skylla på alkoholen.

Sen skulle jag ge hur mycket som helst för att förstå hur man kan sälja sina egna barn för att rädda sitt eget skinn. För jag tror nämligen att det var exakt så det gick till. När polisen kom undrade de ju nartuligtvis hur hon fått skadorna. Och han kunde ju inte gärna ha sagt att det var han själv? Hur kan man välja kärleken framför sina egna barn, sitt eget kött och blod. Vart försvann moralen, vart tog hans tänkande vägen?

I hela den här historien är det inte bara mej och mina syskon han sårar och gör illa, utan även hans barnbarn. Han sårar dem igenom att jag får gå igenom detta och mina barn hela tiden känner på sej att deras mamma inte är som hon brukar vara. Men så långt tänkte han nog aldrig, han tänkte nog inte alls. Han har efter detta fått en chans att ta tillbaka sin anmälan, men valt att inte göra det. Om det var tufft för mej att sitta på förhör, hur tufft tror ni inte det blir för min 17 åriga syster?

broken_21697261

h1

Saknar farmor så det gör ont..

november 15, 2008

Det bara ramlade över mej ikväll hur fruktansvärt mycket jag saknar min farmor. Det är många år sedan hon gick bort. Hon gick hastigt bort under en period av mycket sorg för henne. Båda hennes söner satt då vid den tiden i fängelse och man kunde se sorgen i ögonen på henne mot slutet. Hur hon gammal fick stå och titta på medans hennes yngsta son skaffade sej ett liv som var så långt bort från hennes eget. Hennes yngsta som är min pappa givetvis. Jag vet att om hon sett det som hände mellan pappa och hans barn idag skulle hon gråta blod. För var det nått enligt henne som man skulle göra så var det att hålla ihop i familjen. Något som hon gjorde allt för att föra över på sina barn, men som inte gick. Farmor var enorm, hon var enormt stark. Så stark människa som hon var kommer jag aldrig att bli. Jag vet att farmor trodde på mej när ingen annan gjorde det.

Och jag vet att det var det något som hon skulle må dåligt över, riktigt värka i hjärtat på henne så var det detta. Och jag är hemskt glad för hennes skull att hon är på en så mycket bättre plats än denna. Hon skulle aldrig klarat av att stå och se på hur pappa förstör för sej själv och för sina barn. Vi fem syskon var våran farmors allt. Hon sa saker mot slutet som jag idag tänkt på. Hon kallade pappas kärring för det rödhåriga spektaklet och hon ansåg att det var hon som hade förstört pappas liv. Min farmor var stenkristen. Hon var alltså riktigt kristen som aldrig sa ett ont ord om någon, men pappas kärring var nog den första som farmor sagt högt att hon önskade att något ont hände henne. 

Hela kvällen har jag tänkt på farmor och hur underbar hon var, men så ont det hade gjort i henne nu om hon levt. Farmor blev skonad, hon fick bara se en början på ett helvete, ett helvete som jag fick leva kvar i. Det går längre mellan dagarna nu när jag tänker på pappa. Men självklart finns han där, jag kan inte sudda ut honom. Men jag håller på att lära mej att leva med vetskap om att vi aldrig mer kommer att ha kontakt. Man ska hålla ihop i familjen, men min pappa förtjänar inte min och mina syskons kärlek. Det handlar om att ge och ta, och ge har han aldrig varit bra på. Något som min farmor var underbar på men hon var sämre på att ta. 

Saknar dej så farmor, vi syns i ett annat liv hoppas jag..

2

h1

Tänker inte fira Min Fars Dag idag!

november 9, 2008

Jag vet att det är Fars dag idag och jag vet att jag borde skriva om det. Men när jag försöker stirrar jag bararoser på en tom vit skärm, hittar inte de rätta orden. Eller rättare sagt, jag hittar inga ord alls att beskriva känslan med. Till att börja med somnade jag på soffan innan och vaknade av att jag drömde marddrömmar om pappa. Bara det kunde ju inte komma mer lägligt, det är fars dag och jag drömmer marddrömmar om honom. Det är ett skäl att inte fira honom idag, ett annat skäl är anmälan han lämnade in förra helgen, det tredje och viktigaste skälet är att man måste vara en pappa för att få chansen att bli firad på fars dag. Idag sitter pappa hemma i sin lägenhet och ingen av hans 5 barn kommer dyka upp. Hur roligt kommer det att bli för honom.

Men tyvärr är det ett val han valt själv. Min helsyster, den systern som är äldst efter mej ringde han igår. Och frågade rent ut om han tappat förståndet fullständigt. Och sa även till honom att eftersom han gjort såhär mot mej och våran andra syster så ska han inte räckna med att hon står på hans sida. Utan på sina systras sida. Hon sa även till honom att han nu kan klassa sej själv som ensam. Men det brydde inte honom i ryggen. Och om det är såhär han vill ha det så ska ha få det. För jag vet innerst inne att det inte är jag som förlorar på det i längden. Jag har 5 underbara syskon, jag har en alldells underbar mamma och jag framför allt världens underbaraste egna familj. Och detta kan ingen ta ifrån mej.

Så även om det är jobbigt, så tyvärr är jag nog fortfarande för arg för att ens bry mej om att han sitter där ensam med sin tandalösa kärring idag och ingen av hans barn kommer att hälsa på honom. Men det är ett val han valt själv och som jag INTE ska ha dåligt samvete över. Men visst är det ledsamt och visst gör det ont i hjärtat. Men det är hans val!