h1

Huvudsaken är ATT barnen pratar!

oktober 8, 2008

Aftonbladet skriver en artikel om att barn inte väljer att prata med sina pappor om de blir ledsna. Min första tanke var igår när jag läste det, men vilket skitsnack. Men sen stannade jag upp och tänkte att det nog inte var helt fel iallafall. För jag ser här hemma om barnen är ledsna, det är mej de kommer till och söker tröst. Eller om det har hänt nått hos någon kompis och de är ledsna, då är det mej de ringer till och inte till sin pappa. På något sätt är det synd med tanke på att man vill ju att de ska kunna prata även med sin pappa. Men jag kommer ihåg hur det var när jag växte upp, jag gick aldrig till pappa och pratade med honom, är det någon jag gick till var det mamma eller mina kompisar. Men så är det fortfarande, jag ringer aldrig pappa om något har hänt och man behöver prata. Jag ringer till mamma eller någon annan som står mej nära.

Man kan ju undra varför det är så, är papporna inte lika tillgängliga för barnen? Är papporna mycket hårdare till sättet? Eller vad beror det på? Eller kan det vara så att mammorna alltid finns för barnen på helt annat sätt än papporna redan från början? Jag vet inte vad det beror på, men vore väldigt intressant att se vad andra tycker/tror att det beror på. När jag läste denna artiklen nyss var det bara 15% av barnen som gick till pappan, medans hela 61% gick till mamman. 19% som gick till båda. Men bara 4.9% som gick till syskon. Så kanske det är fel att pappan ligger på 5:e plats som det står i tidningen. Vad jag tycker det ser ut som kommer pappan iallafall på andra plats. Och det är ju inte direkt någon nyhet. För barn genom tiderna har väll alltid gått till mamman. Jag tror inte att det isåfall beror på någon speciell andledning, utan att det kanske är lättare att prata med sin mamma, att det faller mer nartuligt. 

Men jag är ganska övertygad om att hade inte jag varit tillgänglig på samma sätt som jag är så kommer de att gå till sin pappa och prata med honom. Jag vet i sommras när jag jobbade så mycket och barnens pappa gick hemma med barnen hela sommaren så var det honom de pratade med om de var ledsna över något. Sedan fick jag veta det av barnens pappa när jag kom hem. Och det innebär ju att det fortfarande pratar när de är ledsna, de stänger inte in sej iallafall och det är huvudsaken. Huvudsaken tycker jag är att det har någon av föräldrarna att prata med. Det farliga kommer när de slutar prata!

Annonser

4 kommentarer

  1. Jag funderade lite när jag läste det där. När jag var liten pratade jag aldrig med någon. Det var vad jag *föredrog*. Inte för att mina föräldrar var dåliga, utan för att jag inte förstod hur något skulle kunna bli bättre av att prata om det.

    Jag tror inte att alla barn behöver prata av sig, helt enkelt. Men som du säger, om barnet först är ”pratigt” och sedan blir inåtvänt, DÅ kan man behöva oroa sig.


  2. Jag pratade med båda föräldrarna, de gör jag fortfarande. Helt beroende på vad de är för stöd jag behöver

    Mamma + Pappa = <3


  3. Jag har alltid gått till min pappa. Men det är väl mer på grund av att jag är uppväxt med honom å aldrig har haft någon mamma(så som jag ser det). Det var till honom jag berättade att jag fått min mens å han var tvungen å köpa bindor haha.
    Mammor anses ju vara mer känslomässiga och då väljer väl barnen att prata med sin mamma om saker och ting. Men jag tycker att det går minst lika bra att prata med sin pappa. Fast om man ska prata kärleksbekymmer så är det inte min pappa jag har gått till, det har jag hållt för mig själv. För då är pappa lite överbeskyddande och tycker inte alls att man behöver en pojkvän haha.


  4. Intressant.. men i vår familj snackar nog ungarna en del även med pappa. Men det är som om man har olika delar, jag menar vissa saker pratar de med mig om och andra med pappa. Det ligger nog i sakens natur att mammor har mer nära pratkontakt med sina barn, det har vi övat oss i med våra väninnor sedan vi själva var barn. Både att se när andra behöver tröst vilket du var inne på själv och höra när man behöver stanna upp och ta tag i något. Mansroller har väl inte fått öva på den biten så länge, men förhoppningsvis kommer det med tiden.
    Kram



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: