h1

Hoppet är borta..

maj 9, 2007

Igår blev pappa släppt, vi var och hämtade honom. Det är skönt att han är ute, men min mage har tagit stryk av detta. Den är precis paj och jag har magknip precis hela tiden.  För ca 6 månader flyttade jag och bytte stad för att komma längre ifrån detta, för att få en chans till ett eget liv, för att komma ifrån allt missbruk som fanns runt omkring mej. Jag tror att det är precis lika jobbigt att vara anhörig till missbrukare som att vara missbrukare många gånger. Och i hela mitt liv har mitt liv kretsat till att få pappa på fötter, tills jag insåg att jag inte kan göra nått mer än att finnas där. Och att bara finns där och se på kan vara nog så jobbigt, att inte kunna göra nått.

Men det verkar som att jag är otursförföljd, för om 1½ vecka tar pappa sitt pick och pack och flyttar 1 kvater bort från mej, med moteveringen att han ska sluta dricka och ordna upp sitt liv. Visst låter det bra? Men jag har hört detta innan och har inget hopp kvar. Jag ska finnas vid hans sida, men jag tror faktiskt helt ärligt att pappa inte kommer klara detta. En månad kanske det går bra, men jag tror inte pappa vill sluta dricka. Jag bryr mej inte om han dricker, men en alkoholist kan inte kontrollera det. Utan en alkoholist måste sluta dricka helt för att klara av att ordna upp sitt liv. Och det vet jag inte om pappa klarar av. Han tror ju att han kan kontrollera det. Även om han erkänner att han är alkoholist och så, så tror han fortfarande att han kan kontrollera det.

Nu känns det mer som att så långt som jag kommit med mej själv och att jag insett att ingen annan än pappa själv kan hjälpa honom, så känns det som att nu för en gångs skull inser jag hur jobbigt det kommer att bli att ha pappa så nära igen. Just nu tvingar jag mej själv att hålla hoppet borta, att inte ha hopp om att det blir som han säger. För det är alltid värst när man hoppats på något och det sedan inte håller.

Så just nu, hårt kanske… Har jag inget hopp. Det lämnade mej för ett halvår sen. Men det kommer bli tufft, för just nu känns det som jag är tillbaka där jag började..

Annonser

4 kommentarer

  1. Jag blir berörd när jag läser det här. Visst ska man stötta men inom rimliga gränser. Ursäkta att jag tycker lite här men att din pappa bosätter sig nära dig känns inte rätt. Du har ett eget liv att leva men han verkar inte unna dig det. Man ska inte behöva vara förälder till sina föräldrar. Han måste ta tag i sitt liv och visa upp att han gör det innan han klampar in hos dig.
    Skönt att du kan och vill skriva av dig här.
    Sköt om dig.
    Kram


  2. Miss T: Nej, jag vet, Men jag vill inte hindra honom. Om han tror att det är bäst för honom får han tro det. Men jag kommer att hålla honom ganska kort. För ger man han lillfingret tar han hela handen och det orkar jag inte just nu. Jag tror pappa ganska snart kommer att märka skillnad på nu och då om jag ska vara ärlig :D

    Tack, och tack detsamma.


  3. Vet hur det känns.. har samma problem med min pappa.. Usch.. Man tror itne på dom längre.. man har gett upp. Fast för hans skull så kanske det ändå är bra att visa att man tror på honom? Eller? Lättare sagt än gjort.. jag visar det inte. Jag suckar bara och blir lite bitter nrä jag hör löften jag hört 1000 ggr innan…


  4. Det låter bra. :)



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: