h1

Vi bodde aldrig där ensamma!

februari 14, 2007

När jag var gravid med Storaängel skulle jag & barnens pappa renovera ett hus. Vi märkte ingenting till en början, vi flyttade in på sommaren & renoverade ett rum i taget. Men när hösten kom så kände vi att det var någon mer i huset. Jag hade alltid tyckt att det var extra otäckt på övervåningen. Det kändes som man inte hörde hemma på övervåningen, som om vi inte hade där att göra. Tiden gick & alla saker vi hade på övervåningen flyttade vi ner. Vi andvände endast duschen uppe.

Vi märkte hur saker flyttade sej, att de sakerna aldrig var på samma ställe. När vi kom hem & hade varit ute stod att 4 garderobsdörrarna öppna. Alltid likadant varje gång. Vi var de enda som hade tillgång till nycklen till huset, så vi får ingen förklaring på det. En gång testade vi att ställa en soffa framför dörrarna när vi åkte. När vi kom hem stod soffan på samma ställe som innan & dörrarna var öppna. Vid detta laget var vi riktigt säkra på att vi var inte ensammna.

Ju längre tiden gick, ju mer ovälkommen kände jag mej i huset. Övervåningen vågade jag inte längre gå upp på. Jag duschade hemma hos mamma. På nätterna började det låta från övervåningen, ungefär samma som de hade fester. Man hörde fotsteg hela tiden. & det kändes som det blev mer aggressiv stämmning för varje dag. De ville inte ha oss kvar. Det kändes som de bodde på övervåningen & vi på nedervåningen. Mycket mystiska saker hände där som vi INTE kan förklara. & att det var hjärnan som spelade oss ett spratt undrar jag. Inte i över 1 år. Efter att vi flyttade därifrån fick vi veta att det är ALDRIG nån som bott där längre än 8 mån.

Vi bodde där ett år, men det blev mer & mer hotfullt för varje dag. Jag tror inte att det finns nån annan förklaring än andliga väsen. Spöken helt enkelt. & jag kände mej aldrig hemma där, det var som att dela mitt hem med mina värsta fiender ungefär.
Här hade ni en berättelse om varför jag är övertygad om att det finns..

(Ännu ett inlägg från min förra blogg)

Annonser

One comment

  1. […] rummet med kärlek. Jag, barnens pappa och våran först födda dotter. I ett hus där dessutom spökade. När man tänker tillbaka så tänker man.. Det var bättre […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: