Det jobbiga med att vara springvikarie är att man aldrig från dag till dag vet hur man jobbar. Jag jobbar mellan 15:45 - 20.30 ikväll och detta har jag ju rutat in i min hjärna, planerat min helg efter. För ett tag sedan ställde jag upp och jobbade natt. Vilket gick förvånadsvärt bra för att vara mej, jag har svårt att sova hemma om nätterna, tänk er då hur svårt jag har att sova borta med ett avbrott på natten. Sen tog det lång tid innan jag somnade om igen. När jag säger att det gick bra menar jag att det gick oväntat bra för mej. Jag har väldigt svårt för att jobba natt och sedan på det har jag väldigt svårt att tacka nej. När jag jobbar en natt så blir jag helt färdig hela helgen, sist sov jag bort hela dagen. Så är det absolut i nödfall är det klart jag ställer upp även om jag är en människa som förmodligen inte är gjort för att jobba natt. Vi är ju trots alla olika. Sen som toppen på det är jag grymt mörkrädd. Men iallafall mot alla odds gick den natten bra.

Nu på morgonen ringde de och frågade om jag kunde plocka bort min kväll mot natten istället. Och för första gången tackade jag nej, eftersom jag vet att hela helgen skulle vara förstörd för både mej och barnen om jag gjorde det. Dels kände jag att detta orkar inte jag efteråt och det vore orätt mot min dotter om hon skulle ha en mamma som inte orkade baka födelsedagstårta till henne. Jag har inte tackat nej där innan så jag kände att jag egentligen kunde göra det med gott samvete. Jag möttes med lite sura miner och nu fick jag då istället dåligt samvete. Jag satt en stund med dåligt samvete och tänkte, okej jag kan göra det om de kan fixa någon annan till lördag eftermiddag. Men när jag ringde upp kunde var det redan fixat att någon annan tog natten. Lite sura miner fortfarande…

Och nu försöker jag intala mej själv att inte ha dåligt samvete, att det var bra att det löste sej och att de snart kommer att glömma bort att jag tackade nej.

Helgen blir kanske inte stressig, men den är fullspikad från morgon till kväll känns det som. Men jag tycker om att ha saker planerade. Hellre mycket saker planerade än en impuls sak som händer. Jag ogillar verkligen impulssaker. Så denna helgen blir det mycket..

Fredag: Synundersökning till körkortet, Min lillasyster kommer, jag jobbar kvällen.

Lördag: Jobba på dagen, fira äldsta dotterns födelsedag med paket och tårta, ska äta middag hemma hos mamma och bara mysa.

Söndag: Jobba på dagen, eftermiddagen åker min syrra hem.

…Det blir en trevlig helg med mycket mys…

Än en gång kommer denna frågan upp om man ska få veta vart det bor sexualbrottslingar eller pedofiler. Jag har skrivit om detta innan och jag tycker nog ungefär samma sak då som nu. Jag tycker frågan är extremt svår. Jag tänker såhär, sover jag bättre om natten om jag verkligen vet att våran granne är pedofil. Skulle jag må bättre av att veta? Nartuligtvis skulle jag inte göra det, men samtidigt skulle jag vilja veta det för att kunna skydda mina barn ännu mer mot det onda. Om man vill veta tycker jag att möjligheten skulle vara bra. Men samtidigt vill jag tycka att om man suttit av ett brott så har man sonat det. OM man är engångsförbrytare, men om du upprepar samma gärning om och om igen så är det helt annorlunda tycker jag. Men sen kommer den svåra frågan, hur kan vi veta att just den personen aldrig mer faller tillbaka i mönstret efter bara en gång? Och det gäller nartuligtvis alla brottslingar. Hur ska man med 100% säkerhet kunna veta att personen aldrig mer begår ett brott efter första gången?

Frågorna är enormt många och ganska små svar på det. När det gäller pedofiler tror inte jag att det är något man kan botas ifrån, det är något som sitter i hjärnan. Något som man inte kan ta bort, detta har jag skrivit om innan. Och jag tror fortfarande att det är så, men sen är det inte sagt att jag tror att alla som känner dragning till barn behöver göra en gärning av det. Jag tror att det är fullt möjligt att det finns människor där ute som känner en dragning till barn men som kan lägga band på sej själva. Men de människorna kommer ju heller aldrig hamna i något register eftersom de aldrig blir dömda. 

I sverige finns det 347 dömda sexbrottslingar, en hög siffra tycker jag. Och det ger en all rätt att bli rädd. Om det finns 347 DÖMDA sexbrottslingar får mej att undra hur HÖG siffran egentligen är för de som aldrig blivit dömda. Dessa är de 347 st som återfaller i brott, och de tycker jag gott kan registeras på något sätt, för att förhindra att andra barn råkar illa ut. Men då är det inte säkert visseligen att alla dessa är pedofiler. Eftersom det står sexualbrottslingar kan det ju innebära att det tex tidigare har blivit dömda för våldtäckt med. Men för mej är det lika illa, för man skadar andra människor på ett hemskt sätt genom att begå sexbrott mot någons vilja. 

Jag tycker fortfarande på alla punkter att är man dömd, sonat sitt brott så ska man kunna gå ut som en fri man/kvinna efter det. Men när det gäller sexualbrott går jag lite imot mina egna principer. För jag skulle nog trots allt vilja veta om jag bor granne med en pedofil, eller någon som våldtagit osv. Men egentligen varför skulle det vara värre än att bo granne med en mördare. Så jag vet inte, på denna frågan blir det så många frågor och så lite svar eftersom jag tycker ämnet är grymt svårt. Om jag ser till mej själv och min rädsla att mina barn skulle råka ut som offer för en pedofil skulle jag ju vilja göra allt för att förhindra det. Den nartuliga modersinstinkten.

Men sedan blir det ju också ett problem, precis som aftonbladet beskriver.. Detta problem skulle ju bli enormt jobbigt för den utsatta. Och det är precis detta jag menar med att engångsförbrytare. Sedan vet vi ju inte hur det gick till. Den andra mannen kan ju anmält honom för att han skämdes efteråt eller vad om helst. Tänk om någon skulle bli dömd OSKYLDIGT till våldtäkt och få en stämpel för resten av sitt liv. Frågan är enormt svår…..

Men det kan slå snett, som i fallet med en man som för mer än 20 år sedan greps för oralsex med en annan man. Sedan dess har han sonat sitt brott, blivit en mönstermedborgare och är aktiv i Long Beach. Men som före detta sexbrottsling riskerar den nya lagen att tvinga bort honom från det hus där han bott sedan 1985.

….Och egentligen har jag nog inte en anning om vad jag tycker…. Fortfarande…

Andra inlägg jag skrivit om detta:

Internet, pedofilernas paradis

Mina tankar kring pedofiler

En gång dömd, alltid dömd!

Andra som skrivit om artiklen kan du läsa här.

Det är många som blir av med sina jobb nu. På pappas jobb var det 20 st som fick gå för ca 1½ månad sen, men då kunde man pusta ut för pappa fick ha kvar sitt jobb. Problemen vore många och stora om pappa skulle bli av med sitt jobb. Att han skulle supa ner sej vore ett faktum och hans hälsa är redan på upphälningen. Man förklara för honom att han bara har en kropp och att han ska vara rädd om den, men det är inte lätt att tala om det för en missbrukare. När han har jobbet sköter han det och det är det som håller han uppe om man får citerar han själv. Och jag vet att det är så, när han har semester super han ned sej totalt. När sommaren är över är han i så dåligt skick att man är glad att han börjar jobba igen. Hur skulle det då gå om han fick gå helt ifrån jobbet? Vem skulle anställa honom, 50 år och i dåligt skick? Ingen förmodligen och han säger det själv. Klart man blir orolig, extra orolig för honom.

Mamma ligger med ganska mycket i riskzonen, hon klarade denna varslen. Men blir det en till klarar hon det inte. Även om det blir tufft för mamma att inte ha ett jobb att gå till som hon är van är jag inte orolig för henne eftersom jag vet att hon klarar sej. Hon lever ett helt annat liv än pappa, och det går inte ens att jämföra. Samtidigt blir man ju en anning orolig för mej själv med, när det är så många som blir utan jobb, hur ska det gå för mej att kunna hitta ett jobb som ger en säker inkomst. Att vara vikarie är osäkert, man vet aldrig från månad till månad hur mycket pengar som kommer in på kontot. Chansen att jag skulle få ett fast jobb är inte särskilt stor, med tanke på hur många det är som kommer att gå arbetslösa i början av nästa år. Det är skrämmande hur fort arbetsmarknaden ändras.

Aftonbladet skriver en artikel om att barn inte väljer att prata med sina pappor om de blir ledsna. Min första tanke var igår när jag läste det, men vilket skitsnack. Men sen stannade jag upp och tänkte att det nog inte var helt fel iallafall. För jag ser här hemma om barnen är ledsna, det är mej de kommer till och söker tröst. Eller om det har hänt nått hos någon kompis och de är ledsna, då är det mej de ringer till och inte till sin pappa. På något sätt är det synd med tanke på att man vill ju att de ska kunna prata även med sin pappa. Men jag kommer ihåg hur det var när jag växte upp, jag gick aldrig till pappa och pratade med honom, är det någon jag gick till var det mamma eller mina kompisar. Men så är det fortfarande, jag ringer aldrig pappa om något har hänt och man behöver prata. Jag ringer till mamma eller någon annan som står mej nära.

Man kan ju undra varför det är så, är papporna inte lika tillgängliga för barnen? Är papporna mycket hårdare till sättet? Eller vad beror det på? Eller kan det vara så att mammorna alltid finns för barnen på helt annat sätt än papporna redan från början? Jag vet inte vad det beror på, men vore väldigt intressant att se vad andra tycker/tror att det beror på. När jag läste denna artiklen nyss var det bara 15% av barnen som gick till pappan, medans hela 61% gick till mamman. 19% som gick till båda. Men bara 4.9% som gick till syskon. Så kanske det är fel att pappan ligger på 5:e plats som det står i tidningen. Vad jag tycker det ser ut som kommer pappan iallafall på andra plats. Och det är ju inte direkt någon nyhet. För barn genom tiderna har väll alltid gått till mamman. Jag tror inte att det isåfall beror på någon speciell andledning, utan att det kanske är lättare att prata med sin mamma, att det faller mer nartuligt. 

Men jag är ganska övertygad om att hade inte jag varit tillgänglig på samma sätt som jag är så kommer de att gå till sin pappa och prata med honom. Jag vet i sommras när jag jobbade så mycket och barnens pappa gick hemma med barnen hela sommaren så var det honom de pratade med om de var ledsna över något. Sedan fick jag veta det av barnens pappa när jag kom hem. Och det innebär ju att det fortfarande pratar när de är ledsna, de stänger inte in sej iallafall och det är huvudsaken. Huvudsaken tycker jag är att det har någon av föräldrarna att prata med. Det farliga kommer när de slutar prata!

Jag blir precis mållös av hur folk skriver. Ibland känns det som om bara för att de sitter bakom en skärm skyddade från sina identiter ger det dem rätten att bete sej precis hur som helst. Jag har länge följt Ginas blogg, nästan precis lika länge som jag bloggat. Nästan precis lika länge som hon själv har bloggat. Ett par år. Det är bra kvinna som sitter bakom den bloggen, när man följt en blogg så länge som jag har gjort bildar man sej en uppfattning om människan bakom bloggen. Gina skriver att om hon fått en varning hade hon slutat blogga och det tror jag faktiskt på. Hon har gett en rättvis bild av sej i själv i den bloggen. Hon är en ärlig människa. Och Hallå… Hon kallade sin chef för knaschefen, men det ordet är mer roligt än negativt. Vem talar inte illa om sin chef många gånger? Och ordet hon kallade sin chef var väll inte det värsta ordet man kunde säga om sin chef? Det ordet var väll ibland de snällaste man kan kunde säga om en chef som honom. För det säger ju egentligen sej själv hur han var som människa.. Om han sparkade henne efter 13 år för att hon bloggade på arbetstid. Och om han läst hennes blogg ser han ju att hon inte spottar ut 20 inlägg om dagen utan kanske ett till två inlägg. Vilket innebär att hon INTE kan ha försummat sitt jobb utan hunnit med det hon ska göra ändå.

Under alla år som jag läst Ginas blogg har hon alltid varit noga med sin anonymitet, vilket måste vara ett enormt stort steg idag att vara på Aftonbladets hemsida med bild och allt. Och vi vet alla att det är inte är svårt att hitta en blogg om vi verkligen vill. Jag vill inte länka hennes blogg eftersom jag vet att hon innerst inne vill vara anonym. Vill man hitta henne tror jag man gör det ändå. 

Vad jag egentligen ville ha sagt är att jag reagerade stark på kommentarena till artiklen i tidningen. Hur många det var som var så negativt inställda till vad hon gjort istället för att vara negativt inställda till hur hennes chef behandlat henne. Hon har bloggat på arbetstid, men hon har inte tagit en rökpaus eller kaffepaus. Det är precis lika illa då om man som rökare springer ut och röker en gång i timmen. Men det är det aldrig någon som säger något om. Eller surfar på andra sidor, eller sitter på toaletten 5 min extra, eller precis vad som helst. Eller går bort till arbetskamraten i 10 min och pratar om saker som inte rör jobbet. Hur många kan med handen på hjärtat säga att det BARA arbetar den tiden som det är sagt att de ska göra. Och hur mår man då, om man inte ska kunna känna sej lite fri iallafall. 

Jag tror inte att de människorna som suttit och skrivit detta är så exemplariska själva, antingen har de inget jobb eller det något annat fel på dem. Jag tycker inte GIna ska få sparken för detta, en varning på sin höjd så hon får en chans att rätta till felet.

Jag är något klumpig av mej. Jag skrev för ett tag sedan inlägg som jag lösenordsskyddade, men problemet är att jag själv inte ens kommer åt de inläggen eftersom jag glömt bort vilket lösenord det är på dem. Men om någon snäll själ där ute kommer ihåg vilket lösenord jag andvände och vill skicka det på min mail vore jag mer än tacksam. Ibland får jag såna ryck att jag vill gå tillbaka och läsa mina inlägg som jag skrivit. Och jag har ju tänkt att ska skriva färdigt alla de där inläggen som jag har i huvudet, men kanske inte så roligt att behöva byta till ett annat lösenord. Så vore det någon som hade kvar det och kan skicka det till mej vore jag hemskt glad. Nu när jag omformaterade datorn försvann ju alla mina sparade lösenord, och det blir alltid ett problem för mej, tydligen andvänder jag inga lätta ord ens för mej själv.

Nu börjar hösten komma, även om det är väldigt vackert med alla färger måste jag säga att jag saknar sommaren och att tänka att det nästan är ett helt år kvar innan sommaren kommer igen börjar ge mej panik. Jag vill ha sommar igen om inte annat vår iallafall, det är jobbigt att behöva tänka på att klä på sej ordentligt för att inte frysa. Barnen tror fortfarande att det är varmt ute och man få tjata sej blå innan de klär på sej ordentligt. Nej det är ett FAKTA att sommaren är den absolut bästa årstiden och på vintern går jag gärna i ide.

Min mail om ni hittar lösenordet någonstans i era gömmor.. Mariettegunnarsson@gmail.com

Ojoj det var riktigt länge sedan jag uppdaterade. Men jag har faktiskt en riktigt bra ursäkt!! Min dator har varit paj, till och med så paj att det inte ens gick att stänga på den. Men nu är problemet åtgärdat äntligen!! Denna helgen har varit ganska tuff, jag har jobbat hela helgen + haft en massa ungdomar i huset att laga mat till. Och vara social mot. Jag har börjat komma min syster på 17 år väldigt nära, detta var 3:e helgen i rad som hon spenderat hos mej. Jag tycker att det är superkul, dels för att vi inte haft kontakt på så länge och dels för att jag saknat henne enormt dessa år när hon inte varit hos mej.

Mitt jobb på det stället jag varit på hela sommaren tog slut förra måndagen, men redan dagen efter ringde chefen till mej och hade ett nytt redan på tisdagen. Gissa om jag blev glad och detta jobbet innebär ännu mer jobb för mej. Jag började få riktigt mycket panik efter att det tagit slut. Man vänjer sej fort vid den stora lönen. Det är lättare att vänja sej vid att ha mycket pengar, men destu svårare att vänja sej vid att helt plötsligt ha mindre pengar. Så alla jobb är välkommna, man har liksom inte råd att vara kräsen. Jag trivs med detta jobbet med, men det är annorlunda. Mycket mer annorlunda än det jag hade i sommras.

Min stora tös fyller 8 år nästa helg, helt otroligt vad tiden går fort. Man hinner inte med.. Men samtidigt känns det som att hon är mycket äldre till sättet. Ibland säger hon saker till mej som får mej att fundera.. Hmm var det verkligen 8 år hon fyllde. Jag minns inte att jag själv var så smart när jag var 8 år. Man tycker att de är mindre och förstår mindre än vad de egentligen gör i den ålder. 

Nu så kan jag äntligen blogga igen, så nu kommer ni inte behöva vänta en hel månad mellan mina uppdateringar.. :-)

Min flicka gör mej så stolt! Många gånger om dagen värmer hon mitt hjärta. I helgen berättade hon att de fått välja vilka de ville sitta med nu när skolan började. Och då berättade hon även att det fanns en kille i klassen som var lite utstött, som aldrig någon ville sitta med eller leka med på rasten. Och så sa hon: Men du mamma, då skrev jag hans namn, för ingen ska känna behöva känna sej utanför. Och mamma vet du vad glad han blev när han fick höra att jag valt han. Såna saker får mitt hjärta att värmas till kokande nivå av glädje. Jag har under hela hennes uppväxt talat om för henne att man aldrig får låta någon känna sej utanför och att alla är lika mycket värda. Det var en sån otroligt fin gest att man blir precis rörd.

Jag har alltid sagt att man vinner i längden på att vara snäll och hjälpsam och absolut bara vara sej själv. Och genom åren kommer det att visa sej på ett eller annat sätt. Man får det bekräftat att man gjort något bra för någon annan. När min flicka såg att den här killen i klassen blev så glad för att hon gjorde så, blev ju Ebba glad med. Det är enorm härlig känsla att få göra någon annan glad.

Jag är stolt över dej gumman.. Och lite över mej själv med faktiskt för att DU är MIN flicka!!

Jag har ingen ork i kroppen, det är precis som all min energi har tagit slut och gått åt. Jag är så trött hela tiden, förvisso tror jag det är för att min förkylning aldrig går över. Förra helgen jobbade jag och jag gick på alvedon med feber. I måndags fick jag tillbaka febern, nu har jag inte feber längre men energin kommer inte tillbaka. Jag vill ha tillbaka min energi, jag vill ha tillbaka min ork. Jag har ett kök och vardagsrum som behöver städas men hittar inte orken eller energin till att fixa iordning det. Att dra ut på det funkar inte längre.

Jag har försökt leta efter den så långt i mej själv man bara kan komma, (mentalt). Men hittar den inte, den är puts väck. Den som stal min energi kan lämna tillbaka den nu, för jag behöver den verkligen. Jag ber på mina bara knän.. Lämna tillbaka den!! Jag behöver den..

Musik brukar vara ett bra botemedel, iallafall när man inte orkar städa och behöver komma på fötter. Men inte ens denna gången funkar musiken. Helt kasst! Det enda botemedlet jag hade mot mej själv har jag blivit immun mot. Medans jag letar efter energin kan ni ju läsa detta tråkiga inlägget. Hittar ni den på vägen kan ni väll fånga den och ge mej den!