Känns som om det är en repris. Man får ett telefonsamtal som säger, “Din pappa ligger på sjukhus”. Man blir orolig, man blir nervös och man gör allt i sin makt för att lokalisera vart han ligger, hur mycket skadad han är, och hur han mår. Han hade varit i slagsmål, min pappa är det ganska ofta. Men han är så liten och så tunn så han kan inte skada någon, han gör det aldrig heller. Han är den som alltid får stryk, han är den sorten som aldrig ens försvarar sej. Denna gången gick det illa. Vi åkte upp och hälsade på honom igår min syster och jag. Fast han sa att han klarade sej, fast han sa att han var ok. Men när vi kom blev han så glad att tårarna rann nerför kinden på honom.
Han blev inlagd och får förmodligen stanna idag med. Han blev slagen med en flaska och har en öppet hål bak i ögonhålan. Av alla gångerna som pappa fått stryk var nog denna den värsta, han hade mycket ont och var väldigt, väldigt liten där han låg. Eftersom min pappa lever ett sånt liv som han gör känns det som en ständig repris. Men som dotter slutar man aldrig oroa sej, man slutar aldrig bry sej. Så nu vet jag själv att de blir ett par tuffa dagar för mej. Både fysiskt och psykiskt. Huvudsaken är att han blir bra..
