Är mitt öde redan bestämt?

Jag hittade ett intressant inlägg hos Lamella. Jag tycker linjerna i händerna är jätteintressant. Men har inte forskat speciellt mycket i dem så jag vet egentligen inte vad de betyder, mer än att de betyder olika saker. Det fanns en linje som man kunde se hur många förhållande man skulle ha under sitt liv. Jag antar att det menas med riktiga förhållande. Och i min hand har jag ett ganska långt streck och efter det är det ganska brett innan det kommer ett till men betydligt mycket kortare. Och jag finner det ganska intressant. Jag antar att jag är på det långa strecket nu. Men sedan ser det ut som det går en gren från det strecket och jag vet inte hur man ska tolka det.

Men tyckte det var ganska intressant. Sen om det stämmer vore ju ännu mer intressantare att veta. Men jag antar att man inte får veta det förrens man ligger på dödsbädden. Men om det skulle stämma innebär ju det att ens framtid redan är utstakad sen födslen. Att det är redan är klart hur jag ska leva mitt liv. Och det gör det hela en anning skrämmande. Men intressant var det iallafall.

Hur ser det ut för dej?

Here we go agian!

Känns som om det är en repris. Man får ett telefonsamtal som säger, ”Din pappa ligger på sjukhus”. Man blir orolig, man blir nervös och man gör allt i sin makt för att lokalisera vart han ligger, hur mycket skadad han är, och hur han mår. Han hade varit i slagsmål, min pappa är det ganska ofta. Men han är så liten och så tunn så han kan inte skada någon, han gör det aldrig heller. Han är den som alltid får stryk, han är den sorten som aldrig ens försvarar sej. Denna gången gick det illa. Vi åkte upp och hälsade på honom igår min syster och jag. Fast han sa att han klarade sej, fast han sa att han var ok. Men när vi kom blev han så glad att tårarna rann nerför kinden på honom.

Han blev inlagd och får förmodligen stanna idag med. Han blev slagen med en flaska och har en öppet hål bak i ögonhålan. Av alla gångerna som pappa fått stryk var nog denna den värsta, han hade mycket ont och var väldigt, väldigt liten där han låg. Eftersom min pappa lever ett sånt liv som han gör känns det som en ständig repris. Men som dotter slutar man aldrig oroa sej, man slutar aldrig bry sej. Så nu vet jag själv att de blir ett par tuffa dagar för mej. Både fysiskt och psykiskt. Huvudsaken är att han blir bra..