Saker som förgyller vardagen.

Det finns så många saker som förgyller vardagen.. Så många små saker som man uppskattar och som man med ett leende på läpparna kan säga, det där gör mej på bra humör. Eller ska jag säga NI gör mej på bättre humör. Mina underbara barn som bara finns där och gör små små saker som man med leende kan tänka tillbaka på. Idag har den äldsta dottern plockat ur och in i diskmaskinen bara sådär. Kanske märkte hon att jag inte mådde så bra idag. Även om jag inte vill visa dem är jag ju inte dummare än att jag förstår att jag omedvetet visar dem att idag är jag låg. Eller Lilla Nellie som tjatat hela dagen om att hon vill gå till tandläkaren och få en halsduk. (Hon menar den där duken tandläkaren sätter runt halsen när man sitter i stolen.) Bara för att hon älskar att gå till tandläkaren. Det enda barnet som jag vet älskar tandläkaren. Eller som hela tiden låtsas att hon kan räkna och alltid säger att Ebba har snott hennes 5 nappar, fast hon bara har 3. Men det blir alltid 5 av någon andledning.

Alla barn är härliga och det är de där små sakerna de gör som verkligen förgyller vardagen, de där sakerna som får en att le från öra till öra. Eller när de bygger koja under bordet och låtsas att de tältar, eller framför allt när de kramar en och säger att de älskar mej. Jag tror inte att det finns nått mysigare. Och då.. för någon minut försvinner den där hemska ångesten och man ser ljuset i det mörka. Nu på eftermiddagen har det börjat bli lite bättre, det släppte lite även om det inte släppte helt. Och jag är övertygad eller iallafall hoppas att imorgon är det borta. För hoppet är trots allt det viktigaste som finns i ett sådant läge eller sådan känsla.

Svårt att kommentera?

Är det svårt att veta vad man ska skriva när man läser att någon mår dåligt? Är det svårt att veta vad man ska kommentera och hur man ska kommentera? Iallafall upplever jag det som det. När jag kliver in en blogg där någon mår dåligt kanske det är svårt att veta vad man ska skriva för att stötta. Jag vet.. Jag funkar så..

Och om man ser på min statistik idag mot andra dagar är det nog fler än mej som känner likadant. Många läser, men kliver ut i tystad utan att lämna så mycket som ett spår efter sej. För man vet inte vad man ska skriva, man inte vad man ska skriva som är stöttande och vad man ska skriva för att hjälpa den som sitter bakom tangerterna och skriver ner ord fyllda av ångest. Men tro mej, bara ett kram är tecken nog på en stöttande kommentar. Bara visa, jag läste och tog till mej.

Men förstår varför man inte lämnar en kommentar, jag känner igen mej. Jag läser också ofta i tysthet och inte veta alls vad jag ska skriva.. Jag förstår mer än ni tror! :)

Måste börja med maten nu, men orken och lusten finns inte där till att göra det. Mamma ringde och ville pigga upp mej lite, hon hade köpt klistermärken som jag kunde dekorera upp min fula sopptunna med. Bild kommer senare, när jag vet hur det kommer se ut själv. Kanske det kan pigga upp mej, för jag är medveten om att denna dagen snart är slut, denna långa dag är snart slut och ångesten kanske bara kunde försvinna lite..

Ångesten har mej som sin enda vän!

Problemet ligger egentligen i att när man börjat att må dåligt, när ångesten satt sej som en fästing in på kroppen vägrar den att lämna sitt byte, den fortsätter och suger, suger musten ur en. Den får en att göra det omöjligt att bli fri från ångesten, den sätter sej med hjärngrepp. Och den ångesten man började känna över, är borta. Men kvar finns bara ångesten, ångesten över allt och ingenting. Illamående och oro i kroppen gör sej ständigt påmind. Och det enda som egentligen hjälper att vänta ut den. Vänta tills den sugit färdigt och släppt greppet om mej. Vänta på att den bara ska försvinna helt enkelt. Det finns inget annat att göra åt det, och ord som tänk possitivt är överflödiga. När ångesten väll satt sitt grepp gör den samtidigt det omöjligt att slippa oron och den gör det framför allt omöjligt att tänka possitivt.

Ångesten är som en ovälkommen gäst, ju mer man försöker bli kvitt den. Ju mer sätter den sej fast, ju mer vägrar den släppa taget. Den sitter den där inpå kroppen och får mej att tänka på saker som sedan länge ska vara utagerat. Den får mej att känna mej värdelös, den får mej att känna mej… finner inget bättre ord än bara värdelös för tillfället. Den bara sitter där på mej och skrattar hejdlöst åt mej. Och jag är ett lätt offer, jag tar åt mej!

”Vuxna barn till alkoholister överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.”

Nu är vi där igen. Och på denna punkten önskar jag verkligen att jag kunde ändra på mej själv. Jag är ett barn till en alkoholiserad pappa, och det har omedvetet fört mej en del egenskaper som jag inte vill ha. Jag stressar upp mej själv, jag ger mej själv sån ångest så det känns som jag ska tyna bort. Jag ger mej själv en hemsk ångest som gör att hela insidan vänder sej och jag blir extremt illamående. Jag vakar av och an, jag gråter, jag kramar mina barn som om det vore sista gången jag skulle se dem. Och det händer oftast på natten då det inte finns en enda till hands, inte en enda som kan hjälpa mej att lugna ner mej. Jag går fram och tillbaka, fram och tillbaka och röker ett helt paket ciggaretter. Jag blir stressad av ingenting, jag stressar upp mej själv.

För ett tag sedan skrev jag punkter eller egenskaper som man har som medberoende. Och en av dessa punkter var så tydliga inatt att jag fortfarande är illamående. ”Vuxna barn till alkoholister överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.” Igår kväll kom jag på mej själv att jag inte hade fått en barnomsorgsräkning detta året. Anledningen till att jag inte brytt mej tidigare är för att dagmamman sa att jag skulle få gratis barnomsorg till mitt minsta barn. Så när barnomsorgens räkningar slutade komma tänkte jag inte mer på det. Igår kväll fick jag för mej att detta var fel, att jag hade trillat ur systemet, att jag inte ens hade barnomsorg längre. Och detta har jag gått och tänkt på hela natten, jag har inte sovit en enda blund. Jag har precis som jag beskrivit ovanför gått runt i lägenheten och stressat upp mej själv med ångest som gjorde mej illamående och som blev mer illamående för varenda ciggarett jag rökte. Jag gick och la mej, jag steg upp och så har jag hållt på. Bara vill ha någon att prata med, men ville inte ringa och väcka någon.

När ångesten blir sån, blir hela jag olidlig. Idag på morgonen fick jag tag på den som hand om räkningarna. Den som egentligen har hand om det var sjuk, men fick prata med någon annan som bekräftade att jag hade barnomsorg fortfarande och att anledningen till att jag inte fått några räkningar berodde på att inga skickas ut, för att jag tjänar för lite. Det var det hon trodde att det kunde bero på. Jag skulle lugna ner mej för jag hade inte gjort något fel. Jag blev jättebra bemött. Så nu har jag lugnat ner mej, men att jag inte sovit något börjar göra sej påmind.

Jag är trött och önskar bara att den egenskapen hos mej kunde försvinna. Jag vill inte vara sån. Jag vill kunna sova om de nätterna jag börjar må såhär och de nätter jag stressar upp mej själv för ingenting. Idag är jag låg, fruktansvärt låg. Men det är av trötthet och av matthet. ”Alla människor gör så gott de kan”. Jag försöker verkligen att göra så gott jag kan men ibland räcker det inte till.